Enligt mitt sätt att se det anser jag att man startar sin hund för första gången vid en tävling när man känner att hunden har chans att vinna tävlingen! Allt kan hända med en ny hund – man har inte synkat ihop sig, hunden kanske inte har 100% koll på vad jag vill säga med mitt kroppsspråk, missförstånd kan ske osv MEN – min hund ska vara trygg på samtliga hinder, den ska ha en stabil startprocedur, den ska ha självförtroende nog att själv suga framåt, den ska ha självständiga slalomingångar åtminstone rakt framifrån så att jag kan skicka in den i fart, den ska ha ett stabilt kontaktfältsbeteende och både jag och hunden ska känna att ”Om allt, allt stämmer idag så kan vi nolla på en bra tid och vinna den här klassen!” Om något av allt jag har skrivit ovan saknas så känns det bättre för mig – och förmodligen även för min hund – att få vinna vår egen inofficiella klass på framhoppningsbanan än att starta i klass I om vi inte litar på oss själva och vår förmåga, om vi inte har tränat tillräckligt för att känna oss startklara. Hunden måste på träning klara av att utföra alla hinder i fart eftersom farten ofta höjs när det blir tävling och hel bana. Den måste också på träning klara alla hinder, kontaktfält, starter m.m. med alla olika typer av störningar eftersom tävlingssituationen är speciell med adrenalinpåslag och allt annat som finns vid tävling men inte vid träning.

Jag anser att många fel som uppstår när man börjar tävla med sin hund bottnar i att man har gått för fort fram, man har släppt på sina kriterier och har inte konsekvent följt sin träningsplan. Tillåter man en enda gång hunden att ta ett steg fram emot hinder nummer ett trots att vi faktiskt redan där har en tjuvstart, tillåter man hunden ett halvdant eller alltför långsamt kontaktfältsbeteende eller att den får fortsätta trots att den sticker innan släppkommando har uttalats – då tränar man inte konsekvent. Inlärda beteenden kommer snabbt att försvagas och släckas ut; istället för att hunden har chans att få göra rätt och få detta förstärkt så skapar man en stor gråzon där man omedvetet förstärker ”Nja, sådär, men OK då!” och hunden lär sig även snabbt att det som gäller på träning inte behöver gälla på tävling.

Vilka har då inspirerat mig i mitt sätt att köra hund? Jag tycker att vi har otroligt mycket att lära av Susan Garrett vad gäller hela hennes koncept i grundträning och man märker en stor skillnad i folks syn på betydelsen av just grundträning sedan hon var i Sverige och öppnade ögonen på oss. Jag tränar mina valpar och unga hundar på ett helt annat sätt efter kursen med henne och efter att om och om igen ha slukat hennes bok Shaping Success. Tack, Susan! När vi sedan kommer till handling så är jag mycket påverkad av Greg Derrett och hans geniala och konsekventa handlingssystem. Jag har dock även gått två fantastiska handlingskurser för Veronica Bache och hennes sätt att köra hund genom att tidigt tidigt förbereda hunden på vad som ska hända efter nästa hinder passar mig mycket bra. Så trots att det är som att svära i kyrkan när man inte till 100% tar till sig Gregs system så har jag hittat ett sätt som jag tror är konsekvent för MINA hundar och i detta kombinerar jag Gregs teorier med Veronicas. Jag vet att många höjer på ögonbrynen nu men – det funkar för mig och mina hundar förstår mig!

Slutligen några kloka ord från två av mina läromästare:

”Din hund är en direkt återspegling av dig som tränare.” (Ur föreläsning med: Susan Garrett)

”Det finns ett gammalt uttryck som säger att den enda kärlek man kan köpa för pengar är den kärlek man får av en hund. Men det är inte sant! Visst kan vi köpa hundens kropp för pengar. Men vi kan aldrig köpa dess tillgivenhet och förtroende! Det måste vi anstränga oss för att vinna. Och ju mer vi anstränger oss, desto större blir utdelning-en. Oavsett med vem vi har en relation – en hund, en katt, ett barn eller en vuxen människa – så står alltid det vi får ut av relationen i proportion till det vi satsar.” (Mickie Gustafson: Valpen i vår familj. Om kärleksfull valpuppfostran, 1990:9)

Lycka till med träningen

Camilla, Lannafors i mars 2008

 

En agilityhund behöver självförtroende och arbetsglädje; det är grunden till hindersäkerheten och farten och därför bör man hela det första året jobba i mycket mycket små steg för att jobba fram just detta och sedan sträva resten av hundens liv efter att bibehålla självförtroende och arbetsglädje – i samspel med dig! Hur man gör det? Man ser till att hunden får lyckas – lyckas och åter lyckas! Man visar valpen-unghunden-den vuxne hunden att man är stolt över det den utför och tycker att den är duktig, man förstärker i små steg hela tiden de beteenden man vill se mer av. Tränar man i mycket korta pass och aldrig för svårt finns det goda förutsättningar för att nå hit. När hunden har nått 4 månaders ålder får den börja följa med på agilitytävlingar. Underbart! Se till att valpen varje tävling åker hem med känslan av att ha vunnit ”sin klass”. Om de vuxna tävlingshundarna får två lopp per hund är det väl inte mer än rätt att din valp får två träningspass? Den är ju under utbildning! Jag har aldrig vid en enda tävling låtit mina unga hundar ”bara få vara med”. Vilket slöseri med tid! Och så tråkigt för den unga hunden! Träna inkallning – eller cirkelträning, kör några tunnlar eller träna in cirkuskonster i en ny miljö. Endast din egen fantasi sätter gränser för allt du har möjlighet att träna den unga hunden på under en tävlingsdag. Här lägger du ju grunden till att du vid hundens första start inte behöver känna någon oro för att hunden ska dra av plan, sticka till andra, inte klara av att koncentrera sig, bli rädd för knaster i högtalarna osv. När den dagen kommer har din hund redan vid otaliga situationer fått träna lös i direkt närhet till tävlingsbanan. Steg för steg har den fått lära sig att jobba ihop med dig trots det stora antalet hundar i närheten, trots att tävling pågår och att speakerns röst dånar.